Hösten rör till mina känslor

Ibland är sorgen och förtvivlan så tung ombord, med avund ser jag måsen lyfta med lätta vingar ifrån mitt Titanic.

Jag står och ser ut på det oändligt mörka, havet, oförlåtligt djupt, okänsligt kallt.

Men jag har lärt mig var livbåtarna finns, Mina höstar är inte längre fullt så stormiga och mörka.

Om jag bara kunde berätta för dig hur man hittar till land. Jag började förstå min oro och ångest, gjorde den till en del av mig. Det finns inga ord som förklarar.

Jag har bara en tröstan att det blir bättre, när du ser måsen lyfta håll ut, vi nära land.